Öar av guld

Det var en gång två öar som nästan ingen såg. De
var liksom osynliga men fanns på kartan.
De som bodde och stundtals stod i fönstren i de
låga husen på bägge öarna visste inte att det
fanns ett hemligt liv på den minsta ön där det
stora gamla skeppet låg. Jo de anade kanske, men
de förstod inte hur viktigt det livet var. (För
rätt så många faktiskt) Just på deras kaj. För det
livet försvann ju ungefär halv elva varje
förmiddag.

Ibland var det sommar ibland vinter sen vår och
höst och mittemellan.
Och alla som var där anpassade sig. Både djur och
människa. Utom kanske skarvkolonin som bara bajsar
och flaxar med vingarna för att bli torra när de
dykt efter mat.

Isen kom och isen gick. Och sälen simmade vilse
när det var för varmt.
De stora vita båtarna gick ut och förbi med
vimplar på sig och kom ibland tillbaka utan.
Nån hade väl haft namnsdag eller fyllt år.

Folk som inte bodde på öarna sågs på bron som höll
ihop dem. Dessutom skiljde bron av flanörerna från
vandrarna och de som åkte moppe och bodde där på
riktigt.

Den lilla bron var viktig på många sätt. Sopvagnen
med släpet fick köra försiktigt och tyst över till
öarna för att inte väcka de som bodde på de
förtöjda segelbåtarna bredvid bron. Men man fick
gå på den hur många gånger man ville bara man
läste på skyltarna.

Där satt en varnings-skylt att man måste ha hund i
koppel. Oftast hade man det.

När folk gick där hejade de på varandra och
frågade saker. Har hägern kommit än? Och hur går
det med musiken? Har ni fått bort råttorna? Ska du
segla snart? Åh vilken söt valp! Can you speak
italian? Grattis till sångboken! C’est un grand
chien! Är motorn paj?
Så ungefär sa man. Sen gick man vidare. Bortåt och
runt. Upp i berget och ner kring palatset. Såg
till bikupan och bihotellet, slängde lite sopor.
Hissade kanske en flagga. Matade en svan och bar
in en kanot.
Kanske var det de på bron som höll ihop öarna?
Man visste inte.
Iallafall inte klockan åtta på morgonen.

De här sågs där nästan varje dag;
Två malliga sångsvanar som tutade och fem
knölsvanar
Sex viggar
En hel skolklass mattsvarta sothönor
Sju gräsänder
Fyra kråkor
En tupp som har ett namn på P och en papegoja.
Tre hundar som bor på båten bredvid tuppen och
papegojan. Mats, Julie och rytmiske dans-Erik och
sen Långe Ruben med kameran och hans
antropologiska fru.
Den gråhåriga som glömmer släcka lampan i
tvättstugan bor på lilla ön.
Och han med skägget, längst ut på udden, som
skruvar på sitt badkar.
Taxigubben i pyttebilen som kör till sin flygel
bor bara nästan på stora ön. Annars bor han på en
annan ö.
Tvillingkvinnorna med samma damasker och likadan
frisyr som springer lopp, springer där hela tiden.
Runt runt och väldigt långt. De vinkar alltid, men
man kan inte skilja dem åt.
Och så hon med långt gyllene hår och den stora
stora hunden. Stor som en kajak är den.

Både hon och hunden tycker om att gå sakta och se
långt bort. Jättelångt. Till fjärran.
Till fjärran har visst alla barn farit. Eller till
nån skola.

Vänlige farbrorn med kepsen som räknar doppingarna
har alltid en liten kikare på magen. Svaneäggen på
sanddynen flöt bort, sa han en gång med bedrövad
röst.

Den smala tysta tanten som går med små små steg
och långa stavar och är så rädd, har en vit lång
smal kappa. Och stora hörlurar. Ibland tittar hon
bort.

Hon bor på en annan ö och är skraj för sitt
barnbarn. Det är konstigt.
Så den buttre springande toppluvemannen med dubbla
byxor. Han springer över fyra broar. En är av
guld. Men toppluvan är röd. Han blir jättesvettig
så det blänker. Som en julkula.
En som också springer varje dag är den rara mycket
mycket äldre kvinnan med snabba solglasögon och
blänkande medaljer på tröjan. Så härligt idag,
säger hon glatt och vinkar.
Guldmedaljkvinnan måste ha vunnit nästan allt!

Och så fransosen med guldrivärer på sina adidas
som inte vet när våren börjar och vintern tar slut
och att man kan elda med ved inomhus i en liten
spis och att det kan bli sjutton minusgrader på
torget i staden.
Fast han har två mössor och ett väldigt brett
leende och pratar dialekt.
Den glada damen med påsar och storpudel som
parkerar snett med bilen, jobbar bredvid tennisen.
Ö-tennis. Den är populär. Stundtals.
Den jättestora hunden brukar ta de gula bollarna
och bära iväg. Och tugga på dem i bakluckan.
Och så det kvicka raska paret i övre medelåldern
som tycker vädret är fantastiskt, men att det
förtas av det hemska meningslösa kriget.
Krig är hemskt! Man kan bara förlora.

Det är en samling trevliga människor som ses där
av en slump mest varje dag.

Fast det finns ingen katt.
Och inga barn.
Och de tusen gässen som marscherar på bron och
skränar åker ofta på semester. Det är iallafall
skönt.

Det tanterna och farbröderna faktiskt inte gör är
fikar.
De dricker inte kaffe med varandra. För det finns
inget fik. Vilken tur!

De vill bara råkas. Liksom i förbifarten.
Förbifarten är viktig för alla på bron.
Man liksom går där, från den ena världen till den
andra. Nickar och säger hej hej.
Taxigubben tycker att stora jättehunden är så
gullig. Gullig hund du har, säger han till henne
som håller kopplet. Själv har han en liten liten
ganska sur gammal hund. Eller är det två sura?
bröderna Bill och Bull.
Tanten med jättehunden tycker att Taxigubben är
lite gullig. När håret blåser upp från sydost.
De har bägge två, små prilliga glasögon som sitter
lite snett, från samma affär på en annan ö. De har
samma ögondoktor i en skog. Och några gemensamma
vänner. Som spelar dragspel och bastuba. Så
konstigt.
Kråkorna på ön vill ha kattmat. Annars kraxar de
högt och böjer fram hakan. Kraa kraaaa!!! En gång
tog de någons mössa i ren och skär ilska.
Tanten med jättehunden har bara hundmat i fickan.
Och plastpåsar med lavendeldoft.

Hon har faktiskt också lavendel i fickan som hon
plockar nedanför Långe Rubens fönster.
Och en vresros. Det kan betyda tur.
Kråkan som är modigast har tur för den får smaka
på hundgodiset. Sen hoppar den bredvid hunden hela
vägen runt vattnet.

Rysskråkan som kommit långt ifrån får oftast inget
för den har nästan inga stjärtfjädrar kvar.
En gång kom en anka av guld. Den hade två fruar.
Den fick en bild i tidningen.

Lena Nestius
22 mars 2022

Öar av guld

Det var en gång två öar som nästan ingen såg. De var liksom osynliga men fanns på kartan.

De som bodde och stundtals stod i fönstren i de låga husen på bägge öarna visste inte att det fanns ett hemligt liv på den minsta ön där det stora gamla skeppet låg. Jo de anade kanske, men de förstod inte hur viktigt det livet var. (För rätt många faktiskt) Just på deras kaj. För det livet försvann ju ungefär halv elva varje förmiddag.

Ibland var det sommar ibland vinter sen vår och höst och mittemellan.

Och alla som var där anpassade sig. Både djur och människa. Utom kanske skarvkolonin som bara bajsar och flaxar med vingarna för att bli torra när de dykt efter mat.

Isen kom och isen gick. Och sälen simmade vilse när det var för varmt.

De stora vita båtarna gick ut och förbi med vimplar på sig och kom ibland tillbaka utan. Nån hade väl haft namnsdag eller kanske fyllt år.

Folk som inte bodde på öarna sågs på bron som höll ihop dem. Dessutom skiljde bron av flanörerna från vandrarna och de som åkte moppe och bodde där på riktigt. Den lilla bron var viktig på många sätt. Sopvagnen med släpet fick köra försiktigt och tyst över till öarna för att inte väcka de som bodde på de förtöjda segelbåtarna bredvid bron. Men man fick gå på den hur många gånger man ville bara man läste på skyltarna.

Där satt en varnings-skylt att man måste ha hund i koppel. Oftast hade man det.

När folk gick där hejade de på varandra och frågade saker. Har hägern kommit än? Och hur går det med musiken? Har ni fått bort råttorna? Ska du segla snart? Åh vilken söt valp! Can you speak italian? Grattis till boken! C’est un grand chien! Är motorn paj?

Så ungefär sa man. Sen gick man vidare. Bortåt och runt. Upp i berget ner kring palatset. Såg till bikupan och bihotellet, slängde lite sopor. Hissade kanske en flagga. Matade en svan och bar in en kanot.

Kanske var det de på bron som höll ihop öarna? Man visste inte.

Iallafall inte klockan åtta på morgonen.

De här sågs där nästan varje dag;

Två malliga sångsvanar och fem knölsvanar 

Sex viggar

En skolklass mattsvarta sothönor

Sju änder

Fyra kråkor

En tupp som har ett namn på P.

En papegoja 

Tre hundar som bor på båten bredvid tuppen o papegojan sen Långe Ruben med kameran och hans antropologiska fru.

Den gråhåriga som glömmer släcka i tvättstugan bor på lilla ön.

Och han med skägget som skruvar på sitt badkar. 

Taxigubben i pyttebilen som kör till sin flygel bor bara nästan på stora ön.

Tvillingkvinnorna med samma frisyr som springer lopp, springer där hela tiden. Runt runt och väldigt långt.

Och så hon med långt gyllene hår och den stora stora hunden. Stor som en kajak är den och både hon och hunden tycker om att se långt bort. Jättelångt. Till fjärran.

Till fjärran har visst alla barn farit. Eller till nån skola.

Farbrorn med kepsen som räknar doppingarna har alltid en kikare på magen. Svanäggen på sanddynen flöt bort, sa han en gång med bedrövad röst.

Och den smala tysta tanten som går med stavar och är så rädd.

Hon bor på en annan ö och är skraj för sitt barnbarn. Det är konstigt.

Så den buttre springande toppluvemannen med dubbla byxor. Han springer över fyra broar. En är av guld. Han blir jättesvettig så det blänker. Som en julkula.

Och så fransosen med guldrivärer på sina adidas som inte vet när våren börjar och vintern tar slut och att man kan elda med ved inomhus och att det kan bli sjutton minusgrader på torget i staden.

Fast han har två mössor och ett väldigt brett leende.

Den glada damen med påsar och storpudeln som parkerar snett med bilen, jobbar bredvid tennisen. Ö-tennis. Storhunden brukar ta bollarna och bära iväg. Och tugga på dem i bakluckan.

Och så det snabba raska paret i övre medelåldern som tycker vädret är fantastiskt, men det förtas av det hemska meningslösa kriget.

Krig är hemskt! Man kan bara förlora.

Det är en samling trevliga människor som ses där av en slump mest varje dag.

Fast det finns ingen katt.

Och inga barn.

Och de tusen gässen åker ofta på semester. Det är iallafall skönt.

Det tanterna och farbröderna faktiskt inte gör är fikar.

De dricker inte kaffe med varandra. För det finns inget fik. Vilken tur!

De vill bara råkas. Liksom i förbifarten.

Förbifarten är viktig för de på bron.

Man liksom går där från den ena världen till den andra. Nickar och säger hej hej.

Taxigubben tycker att stora jättehunden är så gullig. Gullig hund du har, säger han till henne som håller kopplet. Själv har han en liten liten väldigt sur gammal hund. Eller är det två sura? Pim och Pom eller Bill och Bull, heter de.

Tanten med jättehunden tycker att Taxigubben är lite gullig. När håret blåser upp från sydost.

De har bägge två, små gulliga glasögon som sitter lite snett, från samma affär på en annan ö. De har samma ögondoktor i en skog. Och några gemensamma vänner. Som spelar dragspel och bastuba. Så konstigt.

Kråkorna på ön vill ha kattmat. Annars kraxar de högt. Kraa kraaaa !! En gång tog de någons mössa i ren och skär ilska.

Tanten med jättehunden har bara hundmat i fickan. Och plastpåsar med lavendeldoft. Hon har också lavendel i fickan som hon plockar nedanför Långe Rubens fönster. Det kan betyda tur.

Kråkan som är modigast har tur för den får smaka på hundgodiset. Sen hoppar han bredvid hunden hela vägen.

Rysskråkan som kommit långt ifrån får oftast inget för den har nästan inga stjärtfjädrar kvar.

En gång kom en anka av guld. Den hade två fruar.

Den fick en bild i tidningen.