Navigation Menu+

marqués de riscal

Posted on 2020-04-29 | 1 comment

Jag super mig full på markisens röda ripjakt, (sorry autocorrect) nä, rioja i guldnät, medans dörren står vidöppen till den oundvikliga våren och de eviga kvällspromenerarna på trottoaren.

Så doften av magnolior lungört narcisser och ljudet av hundens slurpande i vattenskålen, en upphetsad blåmeshane, hans blivande fru och en vilsen humla i fönsterkarmen.

Varför kan det inte bara vara så?

Bara.

Utan min önskan att alla döda jag har älskat ska leva upp igen?

Ingen får må dåligt! Inte ens i Wisconsin.

Jag känner starkt att nu får det vara nog!

Lägg av för fan.

Det är för konstigt. Jag hyvlar min grevé och gråter lite.

Inte ens det fräsande bruset från Nynäsvägen hörs.

1 Comment

  1. vilken underbar dikt!

Submit a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.